Diana, L-29, byggdes år 1948, dvs. när femmornas egentliga glansperiod började vara slut. Efter andra världskriget, när kappseglingsutbytet mellan Sverige och Finland återupptogs, visade sig de finska förkrigskonstruktionerna totalt underlägsna sina svenska konkurrenter. I Sverige hade 5-metersklassens utveckling fortsatt under kriget, där konstruktörer som Tord Sundén, Tore Holm, Roy Scherman och inte minst legendariske Arvid Laurin varit mycket aktiva. Inom Airisto Segellsällskap, A.S.S, där femmorna hade en stark förankring, började en livlig aktivitet efter krigen, främst under ledning av konstruktören Jarl Lindblom och Dr. Hans v. Rettig. År 1945 skeppades sålunda v. Rettigs Marianne (Jarl Lindblom, 1941) med ångbåt till Sverige, där hon i Sandhamn fick se sej slagen av Sunny (Tore Holm, 1943), K.S.S.S. seglad av G.Jacobsson under seglingarna om ”The International Five Metre Trophy” (1, 2)

Jarl Lindbloms nykonstruktion från år 1946, Laura, fick under sitt första år möta på det hårda svenska motståndet. Laura var en mycket djärv konstruktion, byggd på Laivateollisuus varv i Åbo, där Lindblom verkade. Laura hade dubbelt skrov, med den inre bordläggningen lodrät. Det var inte tillåtet enligt regeln, men Lindbloms (och tydligen mätmännens) tolkning var att det var fråga om tätt liggande spant. Lindblom försökte också kringå djupbegränsningen på 1,10 meter genom att bygga in ett centerbord i kölen. Hur detta tolkades av mätmännen vet inte skribenten, men enligt Christoffer H. Ericsson, som köpte Laura av Lindblom, användes inte centerbordet under hans tid (2). Laura tävlade först om den av A.S.S. uppställda Bore-pokalen. Bore-pokalen vanns av Sunny. Senare samma sommar fick Laura och Jarl Lindblom i uppdrag att segla om ”The International Five Metre Trophy”. Förutom Sverige och Finland, deltog även Danmark och Holland. Seglingarna och pokalen vanns i utklassningstil av Gullmar III, Arvid Laurin (Arvid Laurin, 1943) . Sommaren 1947 seglade Laura igen om Bore-pokalen, som denna gång vanns av Sjöråtu (även hon en Laurin-konstruktion). Pokalen erörades för alltid av K.S.S.S.. Laura och A.S.S. fick igen representera Finland under seglingarna om Int. 5-meters pokalen, som vanns av Sunny, K.S.S.S. (1).

Diana

Det är mot bakgrunden av ovanstående som beställningen av en ny ”utmanare” till A.S.S. bör ses. Hans v. Rettig beställer 1947 en nykonstruktion av Gösta Kyntzell. Hon byggs på Wilenius Båtbyggeri (de tidigare Åbo-femmorna var byggda i Åbo) i mahogny. Spant av ask, med bottenstockar och kölplanka av ek. Kölbultarna är av brons. Konstruktionen (Nr.348) döps till Diana, och får segelnummer L-29. Måtten är följande:

L.Ö.A. 8,54 m

L.W.L. 5,83 m

Bredd 1,82 m

Segelarea 21,27m 2

Deplacement 1,55 ton

Konstruktionen påminner till en del om de senare svenska konstruktionerna, med skarpa slag och lådformig akter. Diana skulle bli en hårdvindsbåt, till motsats från de tidigare A.S.S. femmorna, främst från Lindbloms ritbord (3). Vid utrustningen av Diana sparades det inte. Hon fick avancerade vinschar från Sverige, och dyrbra segel från Ratsey&Lapthorne i England. Det var en storsatning i det av krigen utarmade Finland (3). Av denna utrustning finns tyvärr ingenting kvar, utom den beryktade bruna nylon-spinnakern ”Tobaksbladet” från ovannämnda segelmakeri (undertecknad har även ett komplett segelställ i bomull från år 1955 från det svenska segelmakeriet Örtengren). När Diana sommaren 1948 gör entré vid A.S.S. årskappsegling förd av Åke Andrée visar hon igenast goda tag genom att komma först i mål bland 7 startande. Diana fick samma sommar i uppdrag att tävla om den av K.S.S.S. på nytt uppställda Bore-pokalen. Åtta ekipage var med i tävlingen, som igen vanns av Sunny (1).

Utmanaren

Sommaren 1949 ordnades för första gången seglingarna om Int. 5-m Trophy i Åbo (1). I uttagningstävlingarna deltog Diana, Marianne samt för året nya Linda, konstruerad och seglad av Jarl Lindblom. Resultatet blev att Diana fick uppdraget. Tävlingen gick av stapeln på Erstan, och som försvarare var Sverige med Sunny. Trots att Sunny tog tre raka segrar, var seglingarna spännande, och den första seglingen vann Sunny med endast 22 sekunder. 1949 representerade Diana också A.S.S. under seglingarna om Borepokalen i Sandhamn. Tio yachter deltog, och Diana placerade sig som sjätte i poäng. Segrade gjorde Rano, S.S. Vega (Tore Holm 1943).

1949 deltog åtta femmor i Åboregattan, av vilka tre seglade under utländsk flagg. U.S.A. representerades av Dr. Chance med Tack (Tord Sundén, 1943), medan Sunny och Saga (Tore Holm, 1943) representerade Sverige. De finländska färgerna försvarades av Linda (Jarl Lindblom 1949), Linnea (num.Why-Not, Birger Slotte, 1936) , Marianne, Gesi (Tore Holm, 1939) och Diana, samtliga förande A.S.S. flagg. Dianas placeringar i de tre första seglingarna som vanns av Saga respktive Tack framgår inte ur källan (4,5). I den fjärde seglingen segrade Diana knappt, och lyckades spränga den utländska segerraden.

1950 tävlade igen Diana förd av Åke Andrée om ”The International Five Metre Trophy” i Sandhamn. Försvarare var igen Sunny. Sunny hemförde pokalen med tre segrar mot en för Diana. Att Diana var en hårdvindsbåt, framgick under seglingarna. Sunny var klart snabbare i lätt vind, medan Diana var snabbare då vindstyrkan överskred 6-7 m/sek (4).

Samma år deltog Diana i Sandhamns-regattan. 15 femmor på startlinjen. Första dagen bjöd på stormig havskappsegling ute på havsbanan. Diana kom i mål som tvåa. De följande dagarna dominerades av svaga, växlande vindar, och när regattan var slut var Dianas placering sjätte (4).

Diana seglade om ”The International Five Metre Trophy” igen år 1951. Motståndare var igen Sunny, som utgick som segrare igen med tre segrar mot en för Diana. Sista seglingen var jämn, med Diana i ledningen på första kryssen. Vinden mojnar, och Sunny går förbi. På sista kryssen ökar igen vinden, och Diana knappar in på Sunnys försprång som vuxit till 10 minuter. I mål skiljer knappa 2 minuter till Sunnys fördel (8).

Diana utmanade igen 1952 och 1955 utan att lyckas hemföra ”The International Five Metre Trpohy”. 1955 var motståndaren i Sandhamn Rödnäbba (Roy Scherman, 1945), som i den lätta vinden tog tre raka segrar (9). Efter Cupseglingarna vidtog seglingana om Bore-pokalen, med 11 femmor på startlinjen, Diana som enda finländska yacht. Fjärde plats i första seglingen, efter att ha legat först efter första kryssen och den därpå följande slörbogen. Sunny segrar, följd av Rödnäbba och Mara (ex. Gullmar III). I andra delseglingen gick segern till Rödnäbba, med Diana igen på en fjärde plats. Tredje seglingen vanns igen av Rödnäbba som därigenom tog hem Bore-pokalen (9).

1955 deltog Diana också i K.S.S.S jubileumsregatta i Sandhamn. Totalt deltogöver 300 yachter, däribland 17 st. femmor. Diana fick placeringarna 7,4,2 och 3, vilket totalt ledde till en tredje plats. Segern gick till Rödnäbba, och Sjöråtu (Arvid Laurin, 1940) blev andra (9).

Seglingar i Finland

Diana deltog flitigt i kappseglingar ordnade av A.S.S., och seglade hem mycket silver åt sin ägare. Bland pokalerna kan nämnas ”Amy och Anton Ericssons kanna”, ” Mustfinnö varvs vandringspris” , ”Mustfinnö varvs nya vandringspris” , ”Bolofsundspokalen” och ”H.v. Rettigs pokal”, samtliga dessa med äganderätt (6).

Diana deltog flitigt också i andra inhemska regattor. 1952 erövrade hon tre första pris i Gråhararegattan i Helsingfors, och 1951 två andra pris och ett första pris i Hangö-regattan. Segrare totalt var Tack. (1,8).

Intresset för 5-m klassen avtog, inte minst för att den nya 5.5:an introducerats. Det ledde också till att Diana främst seglades i Åbo vattnen, där hon ännu 1961 förekommer i protokollen. Eftersom inga kapseglingar förekom i 5-meters klassen hade v. Rettig ingen användning för Diana, och 1963 och 1964 låg hon på land på det Rettigska varvet i Mustfinnö.

Professor Pekka Vuoria, som bodde granne till varvet, lyckades med hjälp av varvets förman övertala v. Rettig att sälja Diana. Normalt brukade v. Rettig inte sälja sina gamla kappseglings yachter, utan de förstördes i regel genom att brännas upp, sägs det. Diana såldes på det villkor, att hon inte mera fick kappsegla. Några dagar efter affären anländer en av Wallenbergarna ombord på yachten Refanut till Mustfinnö. Han hade tänkt köpa Diana som ”sparring-båt”, men det var för sent. Affären var redan gjord. På detta sätt blev Diana kvar i Finland (10).

Vuorias seglade Diana under de följande 22 åren, men kappseglingar deltog hon inte i, som avtalat. Några detaljer från de åren har inte undertecknad, men Matti Vuoria kunde säkert berätta om Dianas seglatser mellan 1964 och 1986.

Som en kuriositet kan nämnas, att en stor del av de priser som Diana seglat hem förd av Åke Andrée mellan åren 1948 och 1963, finns uppställda i en monter på Svenska Klubben i Åbo.

Internationella 5-m Förbundet grundas

När Professor Christoffer H. Ericsson under medlet av 1980-talet arbetar för att återuppliva klassen, köper han Diana år 1986 av Matti Vuoria. Christoffer seglade med Diana sommaren 1986, och deltog bl.a. i Viaporin Tuoppi. 1987 köper undertecknad den ruffade Lindblom-ritade femman Magdalen (1944) av Douglas Reincke, och kommer på så sätt med i ”femma-projektet”. Under sensommaren seglar undertecknad en del med Diana, eftersom Christoffer från Sverige köpt femman Lill-Ulla (Tord Sundén, 1945). I december 1987 undertecknas köpebrevet, och Diana blir min.

1980- och 1990-talen

Sommaren 1988 seglar jag med Diana främst i Helsingfors, men sommarens höjdpunkter var definitivt Hangö-regattan och seglingarna i Åbo. I Åbo lyckas jag bli bästa finska båt, fjärde, efter tre svenska yachter. Segrare blir Ingun III (Tord Sundén, 1942), med Gunnar Lindberg som skeppare. Diana var sgs. i original skick, och seglen var gamla. I Åbo fick jag låna en genua av Gunnar, vilket säkert hjälpte till (11,12)

1989 flyttar skepparen till Åbo, och Diana registreras igen i A.S.S. Diana deltog i Hangö-regattan, men framgångarna uteblev. I Åbo-regattan gick det bättre, och Diana kom igen på en fjärde plats. Senare på sommaren blev hon distriktsmästare, bäst av 5 st. Åbo-femmor,Carola ( Gösta Kyntzell 1937), Linda, Zorina (Jarl Lindblom, 1945) och Magdalen (11).

Det gamla ribbdäcket sviktade och blev inte riktigt tätt. Under hösten 1989 fattades beslutet om att någonting bör göras, och dåvarande ordförande i Svenska 5-meters Förbundet, båtbyggaren och möbelsnickaren Hans-Olov Handmark kontaktades. Diana togs in i en snickeriverkstad i Pargas och det gamla däcket revs. Hans-Olov lade ett nytt däck inklusive nya däcksbalkar. Däcksbalkarna gjordes i oregon pine, däcket skulle bli dukat (ett beslut som jag ibland ångrat, främst med tanke på att originaldäcket var ett odukat ribbdäck). Resultatet blev mycket bra. Möbelsnickarens nogrannhet synns i de väldigt välgjorda och vackra detaljerna; sittbrunnsargarna, skarndäck och mittfisk. 8 år senare är däcket fortfarande mycket bra, absolut tätt och duken är både oöm och ger bra fäste under segling.

Långt in på sommaren 1990 blev däcket färdigt, och Diana sjösattes. Ett frenetiskt skruvande vidtog, siktet var inställt på Sandhamn. Diana hade för säsongen fått ett nytt segelställ, och förväntningarna var höga. Det hade förflutit 35 år sedan Diana senast seglat i Sandhamn. Framgångarna uteblev, sammanlagt en trettonde plats bland sjutton startande (11).

Under de närmaste åren deltog Diana främst i Hangö-regattan, och placeringarna blev varierande. Bästa resultatet uppnåddes 1991, då Diana tog hem två tredje placeringar och en nionde. Totala placeringen blev fjärde (11).

Under vintern 1991-1992 renskrapas friborden och oljas. Den gulnade honduras-mahognyn hyvlas, slipas och betsas lätt, och Diana blir flera grader mörkare. Följande vinter lyckas ”träbåtsgänget” vid A.S.S. hyra in sig i en hall i Pansio, och under vintern renskrapas Diana under vattenlinjen. Det nedersta bordet (som varit köldsprängt) byts ut på bägge sidor. Diana oljas med en linolje-terpentin-rötskydds blandning. Totalt går det åt över 12 liter av blandningen, varefter hon stryks med traditionell blymönja. Ur loggboken (11) framgår inga goda resultat för den sommaren, Diana seglar i Hangö, men blir totalt tionde av 11 startande. I Åbo blir Diana tredje efter Blåtunga (Roy Scherman, 1946) och Birgitta (Nils Björck, 1938), men på samma poäng som Birgitta.

Sommaren 1993 bästa seglingsresultat uppnås i försommarens långa distanskappsegling ”Pyytinkari”, där Diana blir tredje i LYS-klassen. Hyfsat går det också i Mariehamns-seglingarna, som ordnades av M.S.F. på Lumparn i juli. Där blir Diana totalt sjunde av 11 femmor, med en fjärde placering som bästa. Senare seglas det igen på Erstan, där Diana blir tredje, på samma poäng som Blåtunga. Segern och ”Jaffas bytta” går till Röde Orm (Roy Scherman, 1941). Seglingarna bjuder på dramatik, när You-Too (Tord Sundén, 1942) bryter masten efter en gipp i en åskby (11).

Sommaren 1994 blir bästa resultat segern i ovanämda Pyytinkari distanskappsegling. Diana segrar i sin klass (LYS III, 8 deltagare), och också i helhetstävlingen (58 deltagare). Hon får en inteckning i ”Niiniranta-Pokalen”. Diana är äldsta båt i tävlingen, och bakom henne i resultatlistan hittar vi b.la 12 mR yachten New Sweden och 8 mR yachten Spirit of Naantali, för att inte tala om alla IMS- och LYS-ekipage (11, 13).

Sommaren 1995 deltar Diana igen i Hangö-regattan. Ur loggboken framgår det att vi missar första starten med 2-3 minuter och kommer i mål som sjätte. Andra dagen blåser det friskt, och efter en fin start rundar vi som första båt före Röde Orm. Spinnakern vill inte komma upp i god ordning, och efter vår ”exercis” har vi fallit ner till fjärde båt efter Röde Orm, Eystra (Tord Sundén, 1940) och Barbro (Gunnar Stenbäck, 1936). Efter gippen smäller det till, och spinnakerbommen brister. Trots det lyckas Diana kämpa till sig en femte placering. Blåtunga segrar efter ett fenomenalt sista varv. Sista dagen blir katastrof, och Diana blir näst sist. Totalt blir vi sjunde. Efter Hangö bär det av mot Mariehamn, där 14 st. femmor skall göra upp om segern. Arrangör är Å.S.S, som ordnat tävlingen för oss och H-båtsklassen. Banan är en kort ”banan-bana” väster om Mariehamn. Seglingarna präglas av hårda vindar, med dramatik. Dotte (Dettlow v. Barun, 1939) bryter masten, och Why-Not (Birger Slotte, 1936) får roderhaveri. Diana seglar mitt i fältet, totalt en sjätte plats. Segern går till Saga, Eystra blir andra och Lill-Ulla tredje (11).

1996 upptar loggboken (11) inga kappseglingar. Under Tall Ships Race möter Diana en motorbåt med namnet Diana III. Ombord finns Dianas förre ägare Matti Vuoria, som berömmer Dianas skick. Efter ett antal lovar kring oss gasar Diana III i väg.

Somaren 1997 höjdpunt var Sandhamns-regattan. Femma-förbundet hade ordnat med bogser, och vi kopplar oss in på ”tåget” vid Korpo-ström. Till regattan har 32 st femmor anmälts, och på startlinjen finns 28 yachter. Diana placerar sig som vanligt mitt i fältet, totalt 20, med en 14:e placering som bästa resultat i de lätta vindarna. Diana seglas till Helsingfors, där hon skeppas av J. Vehkakoski och J. Leskinen. Hon blir 2:a i klassmästerskapet och i Viaporin Tuoppi. Under Kronbergsfjärds-regattan går toppvanten av, men med tur (och med skicklighet) undvikes större haverier.

Under vintern byter J. Leskinen ut 18 st spant. Den gamla Rod-riggen ersätts med vanter och stag av rostfri vajer. Diana transpoteras landvägen till Åbo i juni 1998, där hon sjösätts. Under sommaren upptar loggboken (11) endast dagsturer på Erstan.

Olof Malmström

Källor:

• Lennart Doepel, ”I femmornas tid”, ASS 100 års jubileumsbok 1965
• Christoffer Ericsson, ”5-m klassen återuppstår”, Hufvudstadbladet, 27.6. 1987
• Christoffer Ericsson, muntligt meddelande, 1999
• Herrick Baltscheffsky, Frisk Bris, 1949
• Göran-Fredrik Mustelin, muntligt meddelande, 1999
• Resultat, ASS 100 års jubileumsbok 1965
• Frisk Bris, Kappseglingsresultat 1951
• A.S.S. årsbok 1951
• C-O. Tallgern, ”På jakt med Diana”, A.S.S. årsbok 1956
• Matti Vuoria, personligt brev, 1996
• Dianas loggböcker, 1988-1998
• Åbo Underrättelser, ”Femmorna och åttorna tillbaka på Erstan”, sportsidorna, 15.7. 1988
• Turun sanomat, Urheilu, ”Flawless Lady jatkoi….”, 31.5. 1994