|
Våra klassiska sköna segeljakter och då främst bland dem R-båtarna, 5.5:orna och 5 M:orna undergår ständiga reparationer och renoveringar vid sidan av den årliga vårutrustningen. Största delen av våra aktiva och i synnerhet våra kappseglande 6:or och 5:or har under de senaste åren genom gått omfattande reparationer och ombyggnader. Hur har dessa reparationer utförts, vilka bevekelsegrunder har träbåtsälskarna haft och vilka mål har jaktägaren eller -konsistoriet upp ställt?
Pietet och tradition
Det säger sig självt att det är en alldeles speciellt typ av människor som ägnar sig åt gamla ärofulla segeljakter. En liten men mycket särpräglad grupp träbåtsseglare har därtill långt drivna kappseglingsintressen och -ambitioner. Sällan har vi i historisk tid sett så många välutrustade 6.or på våra kappseglingshanor som under 1980- och 1990-talen. Förmodligen är 6 :ornas startfält på upp till 15 startande jakter något av nyskapande inom vår nationella segelsport. Kappsegling och 6:or är en given kombination. Jakterna konstruerades och byggdes uteslutande med tanke på att erövra priser i de nationella och internationella regattor. Däremot har 5:or inte enbart konstruerats och byggts för kappsegling. Även cruising eller långfärds- samt familjesegling kunde beaktas av 5:ornas konstruktörer och beställare. 6:an har således en litet annan tradition och bakgrund, vilket även dagens nybyggen indikerar. Nya stenhårda glasfiberskrov konstrueras och frampressas, medan den något anspråkslösare 5:an inte byggts på närmare 50 år. Sålunda inställer sig ett första konstaterande. Avruffningen av sekundära ruffar och doghouse kan lättare och s.g.s- undantagslöst accepteras visavi 6:orna. Däremot kan man hävda att avruffningen av en 5:a inte alltid är möjlig om man vill följa pietet och tradition. Det förhåller sig nämligen så att en del av vår 5:a flotta har konstruerats och byggts med en ruff för att rnöjliggöra cruising och familjesegling. Diskussionerna om alternativ användning av en 5:a är således helt befogade. 5:an är både en kappseglingsjakt och långfärdsbåt.
Reparationsmaterial
Grundprincipen beträffande materia bör vara att gammal och förgånget material ersätts med motsvarande nytt. Givetvis bör innovativa lösningar gälla för materialenheter där rent mekaniskt slitage är betydande acccpteras. Här avses syntetiska material i segelduk och löpande rigg samt tågvirke, Bomull, gräs och manilla hör till en gången tid. Problemställningen blir genast intressantare då man berör däck och däckslayout. Rundhulten är en annan intressant fråga vid restaurering och reparation. Idag har de flesta kappseglande jakter däck lagda i teak. Det klassiska oregonpinedäcket har endast i ett fåtal fall återlagts. Idag gäller teakdäcket. Även det klassiska dukade däcket har oftats ersatts med dagen modedäck. Ett utbyte av ett dukat däck till ett teakdäck är kanske en skötselfråga? Men blir det ett tillräligt motiv att dels förändra skrovet viktbalans dels radikalt förändra jaktens helhetsintryck. Den pietetsfulla jaktägaren stannar givetvis för originallösningen. Däcklayouten har i många fall förändrats. De moderna materialen i löpande riggen kräver vissa förändringar, vilka bör godkännas. Sittbrunnar med nya former och nykonstruerade bridgedäck förekommer rätt allmänt. Utgående från att sjödugligheten ökar och den praktiska segelkomforten tilltar kan dylika, ofta rätt radikala förändringar accepteras. Däremot bör en avruffning av en originalruff synnerligen nogsamt övervägas.Aluminiummast eller traditionell trämast är en frågeställning som har ständig aktualitet bland de kappseglande 5:orna. 6:orna har däremot accepterat aluminiummasten., vilket medfört att samt1iga kappseglande 6:or har utrustats med aluminiummast. Fördelarna är alldeles uppenbara. Viktfördelningen är betydande med en så lång och tunn rundhult. Här kan även underhållskostnaderna antecknas till aluminiummastens fördel. 5:orna har tillsvidare inte godkänt annan rundholt än trä. Diskussionerna om aluminiummast har pågått men tillsvidare har 5:an bibehållit sin klassiska rundhult, vilket för en traditionsforskare och seglare känns rätt. Inte nog med att jakten ger ett mer klassiskt intryck, utan på detta sätt upprätthålls även den praktiska färdigheten i att bygga trämaster. Mastmästare kan påräkna potentiella 5:a kunder, medan 6:orna endast underhåller mastriggarna,
Seglarkultur
Vi som är utvalda lyckliga ägare till k1assiska segeljakter bör således inse att vi förvaltar ett betydande kulturarv. Detta kulturarv förpliktar oss att vårda våra jakter på ett pietetsfullt och traditionellt sätt. Därmed inte sagt att noviteter skulle avvisas och motarbetas. Vi bör kritiskt granska alla nyheter och anpassa dem till våra jakter på ett sådant sätt att kulturarv och innovationer sammangår till en syntes där vården av våra jakter är det väsentliga argumentet. Men klassiska jaktseglare! Det är inte bara frågan om våra jakter och deras utseende. Det finns eller har åtminstone funnits en seglarkultur som mycket markant har förknippats just till våra jakter. Och denna seglarkultur har många sidor. Trotts att vi har regattornas vackraste båtar kan vi inte uppträda hur som helst vid prisutdelningar och regattamiddagar. Det räcker inte enbart med att tacka prisdomarna vid målgång med att hissa klubbflagg, vi skall också uppträda i hamn på ett sådant sätt som våra jakter kräver och förutsätter. Det är ju förståss en annan femma men en vacker segel jakt förutsätter även en kultiverad rorsmarn och besättning, vilka vi under inga omständigheter får glömma.
Ivar Nordlund är museichef i Ekenä Museum och ägare till femman Blåtunga
|
